Jag fick intravenös antibiotika som vi försökte byta ut mot tablettform redan lördag kväll, men direkt steg mitt CRP igen och vi återgick till intravenös behandling. Än visste vi inte vad infektionen berodde på, och läkaren som gång på gång undersökte mig började antyda att det eventuellt skulle bli nödvändigt att öppna mig igen.
Just då ville jag bara ge upp. Aldrig vakna igen.
Min BFF kom med godis och tidningar, sträckkollade Desperate Housewives med mig och torkade mina tårar. Det betydde så oerhört mycket. Mamma och pappa kom såklart också, och två till fina vänner. De har alla berättat efteråt hur mycket de grät när jag inte såg. Jag tror ingen av oss riktigt förstod hur illa jag var däran förrän då.
