En del av mina texter om att vara ung med cancer är svårare att skriva än andra och just nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta. Senast skrev jag om när jag blev utskriven från SÄS efter att jag blev akutinlagd på grund av infektion. Jag ska försöka ta vid där - bläddra genom mina bildminnen för att friska upp minnet.
Varje gång jag delar mina tankar och minnen, så vet jag att jag når minst en person som får sig en tankeställare. En person som funderar över den där saken i kroppen som inte är som det brukar. En person som faktiskt ringer det där första samtalet för att ta ansvar över sin kropp. Igår fick jag en så fin kommentar på min Facebook-sida efter att ha delat ett inlägg:
"Säger det igen, men det du gör är så otroligt bra Emma. Vem som helst kan drabbas när som helst, och tyvärr går det inte alltid bra. Tyvärr gick en vän bort förra veckan endast 3 ( TRE!!) veckor efter att han fick sitt cancerbesked 
❤ Vi måste våga prata om cancer, för ju mer vi pratar, läser och lyssnar så kommer fler och fler söka vård i tid för sina symptom. Så skriv av dej och skriv inläggen ett par ggr till så att det varje gång är en ny människa som läser och "tvingar" iväg någon nära på ett läkarbesök. I långa loppet så räddar du liv med din erfarenhet, Emma 
💕"
Det är ju precis så det är - vi ansvarar för att känna våra egna kroppar, och med min erfarenhet kan jag väcka tankarna hos andra. Jag är mycket väl medveten om att sjukvården inte alla gånger är vad den bör vara, men vi har fortfarande ansvaret över våra egna kroppar. Vi måste ta steget att söka vården.
Nu ska jag ta tag i just en sådan sak - jag ska få vara med och sprida medvetenheten om cancern på ett lite större plan nu, men mer om det en annan gång.
