Två av fem bilder med en OK-stämpel i rumpan efter lika många återbesök
Idag har jag gått igenom alla texter i mitt arkiv från min sjukdomsskildring (ni finner alla inläggen i kategorin Cervix Cancer) för att uppdatera mig själv, känna in alla känslor och sedan fortsatt skrivandet. Jag har kollat på bilder och bearbetat lite till - gråtit lite, pussat på mina killar. Ett litet steg i taget, det behövs då och då. Jag älskar verkligen att jag redan hunnit skriva så mycket, för att sedan kunna gå tillbaka och läsa. Nu är det ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg om min cancer.
Jag har även blivit klar med ett annat litet projekt under dagen som ni kommer att få se från och med måndag. Jag ska få dela med mig av min historia till ännu fler, sprida min cancerkunskap och erfarenhet. Jag känner mig så stolt över att jag vågar prata om den, faktiskt fortfarande pågående, livskris jag drabbats av. Vi drabbats av. På det sättet vet jag att jag har manat andra unga kvinnor till att gå på cellprovstagning, och hjälpt andra mentalt genom sina sjukdomar. Tack för att jag får dela, och för att ni läser och i er tur delar. Det är så viktigt att vi vågar prata om det. Både om cancern och den psykiska ohälsan som oftast följer.
